”Största händelsen i min karriär”

FALSTERBO. Domstolsbeslut långt ifrån isen, mästare i blårutiga kavajer, guldfirande på Sergels torg för första gången, 9–0 mot Kanada i sista sluspelsmatchen, tre mål av Håkan Loob i 3–3-matchen mot Tjeckoslovakien…
En av svensk ishockeys största stunder symboliseras allra tydligast av Tomas Sandströms 2–2-mål mot Sovjetunionen.
– Som enskild händelse är det störst i min karriär, säger han.

Text

30 år har gått sedan Tre Kronors VM-guld 1987 i Wiener Stadthalle i Wien.

Det hände mitt under Sovjetunionens stora dominans – det var Sveriges första VM-guld på 25 år, sedan Colorado Springs 1962 då inte Sovjetunionen och Tjeckoslovakien deltog (på 22 VM däremellan vann Sovjetunionen 18 stycken och Tjeckoslovakien fyra).

Tomas Sandström var då 22 år och spelade till vardags i New York Rangers, nu är ”Tjompen” 52 år och lever sin dröm som brandman i Falsterbo.

Spelare som Håkan Loob, Anders Eldebrink, Anders ”Masken” Carlsson, Thomas Rundqvist, Jonas Bergqvist, Bengt-Åke Gustafsson och Håkan Södergren syns fortfarande flitigt i hockeysammanhang.

Tomas Sandström lever en mer anonym tillvaro på Falsterbonäset längst ner i Skåne, här infinner sig rivierakänslan bland storslagna stränder, golfbanor med kontinental atmosfär, hästanläggningar med vita staket, ljusa enplansvillor med mycket fönster på badrocksavstånd och klassiska färgglada badhytter.

Han skiner upp när vi träffas och är glad, han lägger gärna ut texten och tar sig gott om tid.

Allt på bred Fagersta-dialekt fortfarande.

Ishockey-VM 1987 i Wien minns han mycket och gärna.

– Det känns inte som att det är 30 år sedan allt det där hände, 30 år är väldigt lång tid när man tänker på det men det går fort. Det är som alla roliga minnen, det känns som att det var i förrgår, säger Tomas Sandström.

Det klassiska målet (Foto: SVT)

Hur minns du 2–2-målet 18.39 in i tredje perioden mot Sovjetunionen?

– Jag gör ju inte så mycket, jag bara rakar in pucken i öppet mål – det borde bli mål där. Jag var på rätt ställe, alla andra gjorde förarbetet och serverade mig på silverfat.

– Det är ett fantastiskt fint mål. Det var ju ett sådant mål som Sovjetunionen brukade göra på oss.

Vad gör målet så snyggt tycker du?

– Det var sättet pucken togs in i offensiv zon av Bengt-Åke Gustafsson, det var en fantastisk uppåkning från egen zon och han han körde runt och la en drop-pass till Tommy Albelin. Han hittade ju också snabbt Håkan Loob framför mål som lurade alla med sin framspelning bakom ryggen så att jag fick tom kasse.

– De var helt överspelade. Det är det roligt att se i efterhand på tv-bilderna hur förbannande de var när det hände.

– Det är klart att målet är väldigt speciellt. Det är inte många som minns vilka som gjorde målen mot Kanada i den sista matchen eller tidigare i turneringen, det var väldigt speciellt att vi lyckades spela oavgjort mot Sovjetunionen på det sättet.

Vem tycker du ska ha störst förtjänst av målet?

– Loobs passning kanske är allra mest avgörande, att han ser mig där ryggen emot och lägger den rakt på bladet. Men det är ju också det sättet man spelar på slutet när man jagar en kvittering – man spelar på chans och snabbt och lite desperat, man kastar in puckarna framför mål och då gäller det också att någon är framme där.

– Loob hade väl en aning om att jag skulle vara där. Jag brukade ju vara det.

– ”Bengan” var den stora ledaren. I kedjan, laget och hela turneringen.

Hur kommer det sig att du gjorde så många viktiga mål under din karriär?

– Jag har fått spela med så bra spelare att jag har fått chanser, jag har spelat i toppkedjorna och det har varit en stor fördel. Sedan finns det väl en anledning till att jag fått det också.

– Jag växte upp med en väldig vinnarmentalitet i Fagersta, på den tiden var det bara vinster som räknades även i ungdomshockeyn. Det går väl fortfarande historier där om hur dåliga förlorare jag och Ulf Samuelsson var.

Vad var orsaken till att ni lyckades spela 2–2 mot Sovjetunionen?

– De matcherna de hade strulat till det genom åren var jämna matcher där de hade svårt att göra mål, om det nu var konstellationssvårigheter eller något annat så blev de i alla fall väldigt stressade. Det var sällan det hände, de blev ovana av att vara i den situationen.

– Vi hade själva då inte en tanke på vad det skulle betyda, vi hade inte tittat så långt fram i spelschemat att oavgjort där kunde innebära guldchans. Det kom efteråt när vi satt och räknade, men den chansen kändes ändå inte så stor.

Hur ofta blir du påmind om VM 1987 i Wien fortfarande?

– Väldigt ofta, det kommer ju alltid upp i samband med VM och andra stora turneringar. Folk vill prata om det och jag tycker att det är roligt prata om det, det är fantastiska minnen som jag hade turen att få uppleva.

– För att vinna guld mot framförallt Sovjetunionen på den tiden krävdes det att vi hade tur, men det gäller ju egentligen för alla stora framgångar att man måste ha flyt på vägen med skador och puckstudsar och annat. Alla lag som vinner något stort har tur, det finns inget lag som vunnit och har haft otur.

– Vi hade en jävla tur. Men vi hade ett väldigt bra lag också med fin sammanhållning och mycket vilja.

Vad minns du främst av gruppspelet där ni slutade trea efter Sovjetunionen och Tjeckoslovakien?

– Det minns jag egentligen inte så mycket av alls. Det var mest den där historien och tjafset som avgjordes utanför isen och till slut i domstol om vi skulle gå till slutspel eller inte, men det var inget vi kunde lägga någon kraft på eller påverka själva.

– Jag kom när turneringen hade börjat efter att ha åkt ur Stanley Cup-slutspelet med New York Rangers, det var en jäkla besvikelse att åkt ut då och det var svårt att tända om. Ändå fanns det ett sug efter Tre Kronor och VM, så jag hade tackat ja direkt.

I första slutspelsmatchen spelade ni 3–3 mot Tjeckoslovakien och Håkan Loob gjorde alla tre målen och du var inblandad i dem som kedjekamrat, hur minns du den matchen?

– När det väl var klart att vi fick spela slutspel så fick vi kanske en boost, vi tyckte själva att vi förtjänade att vara med där. Då körde vi bara – vi gjorde en mycket bra match, tjeckerna hade ett mycket bra lag.

Efter 2–2 mot Sovjetunionen i den andra slutspelsmatchen krävdes det i att ni gjorde många mål mot Kanada i den sista slutspelsmatchen för ha chansen att vinna VM-guld, vad gjorde att ni kunde vinna med 9–0?

– Vi fick hål på dem ganska tidigt, men det var inte så att Kanada slog av på takten. Vi visste att vi var tvungna att köra hårt i 60 minuter, ju mer mål vi gjorde desto större chans hade vi.

– Vi gav det en ärlig chans. Och vi visste att Kanada alltid krigar, de hade medaljer att spela för också.

– Vi tänkte fortfarande aldrig riktigt så långt på vad som skulle hända sedan. Men då hade vi verkligen satt Sovjetunionen under press.

Sedan stannade ni kvar i Wiener Stadthalle där det krävdes att Sovjetunionen vann eller spelade oavgjort mot Tjeckoslovakien för att ni skulle vinna VM-guld och inte tjeckerna, vad gjorde ni då?

– Jag tänker ofta på den matchen. Det stod och vägde länge och tjeckerna ledde, jag satt på läktaren och var förbannad på ryssarna att de inte körde – men det var en väldigt bra hockeymatch.

– Vi i laget var ganska utspridda i hallen, några satt kvar i omklädningsrummet och jag och några andra satt på läktaren. Det var när det började dra ihop sig som vi alla började samlas, det var en väldigt speciell känsla med tanke på hur matchen hade utvecklats också.

Sovjetunionen vände underläge med 0–1 inför tredje perioden till seger med 2–1 och Tre Kronor vann VM-guld, vad hände då?

– Det blev bara en dimma, det bara hände saker och det är svårt att komma ihåg allt. Ja, det är ju 30 år sedan också, haha.

Hur blev firandet efter glädjen och ceremoinierna på isen?

– Vi åkte tillbaka till hotellet, vi satt där och snackade och drack öl. Vi satt och fortfarande funderade på vad som egentligen hade hänt – vad fan hände?, tänkte jag många gånger.

– Jag satt länge på ett hotellrum på natten med Tommy Sandlin, Lasse Karlsson och Pekka Lindmark. Kungen ringde på Sandlins hotelltelefon och gratulerade – det är klassiskt minne när Lasse Karlsson svarade i telefonen och vände sig mot oss andra; ”det är någon som säger att han är kungen som ringer”.

Varför var du inte med på hyllningarna på Sergels torg när ni kom hem?

– Vi skiljdes på Arlanda och det var inget uppstyrt då. Alla åkte hem, så jag åkte till Fagersta en sväng och sedan tillbaka till New York någon dag senare.

– Det var ju första firandet på Sergels torg. Det hände väldigt spontant och alla var inte med.

Vad hände med den klassiska blårutiga kavajen?

– Den slängde jag, haha. Den var med hem till Sverige men sedan gjorde jag mig av med den.

– Det var en speciell kavaj, var det verkligen mode då? Jag har å andra sidan slängt många landslagskavajer.

Har du kontakt med några andra spelare från världsmästarlaget?

– Nej, ingen alls. Många har ju stannat kvar inom hockeyn, jag har ju lämnat den helt.

Har du någon kontakt med några andra hockeyspelare?

– Fredrik Olausson brukar jag prata med lite då och då. Vi spelade ihop i Anaheim i slutet av min NHL-karriär.

Ingen kontakt med Ulf Samuelsson, barndomskompisen från Fagersta, heller?

– Nej, ingenting. Det har inte blivit så.

Varför har du inte varit intresserad av att jobba vidare inom hockeyn?

– Du måste brinna för det du gör och att det är rätt för dig. Jag kände aldrig det efter karriären, jag har gjort det jag ville inom hockeyn.

– När jag slutade spela pryade jag hos Stephan ”Lillis” Lundh för att bli sportchef i Malmö som jag hade kontrakt på, men det var inte som jag hade tänkt mig. Om jag skulle vara med så skulle jag vilja bestämma allt runt laget och ta skiten om jag misslyckas, jag vill inte sitta i någon ledande position där jag till exempel är beroende av att någon annan köper in spelare.

– Jag tycker att det är märkligt att sportchefer får byta tränare tre-fyra gånger, visst kan sportchefen få fortsatt förtroende med en ny tränare om det har gått bra men jag tror inte att det gång på gång enbart kan bli tränarens fel. Jag tror mer på att sportchefen och tränaren bygger laget tillsammans och tar konsekvenserna tillsammans, de tar ansvaret för resultatet.

– Jag har släppt hockeyn helt, nu går det heller inte att komma tillbaka när jag varit borta så länge för det är ett helt annat tänk. Jag har hittat på andra grejer, jag har fullt upp med annat.

– Veteranhockey är ju inget för mig heller. Där är det ju förbjudet att tacklas.

Kollar du på någon hockey då?

– Jag följer NHL, SHL och Tre Kronor på tv fortfarande ändå, jag kan tycka att det är roligt att titta. Och jag åker in och tittar på några matcher i Malmö Arena per säsong.

Hur tycker du att hockeyn har förändrats sedan du spelade?

– Jag funderar på om jag själv hade kunnat spela nu med alla regler. Det har förändrats enormt.

– Jag vet inte om det är till det bättre eller sämre. Jag har svårt att se hur man ska kunna skicka på någon en riktigt bra tackling utan att träffa huvudet, det är väldigt svårt i alla fall.

– Ibland har spelarna sig själv väldigt mycket att skylla, de här som åker i mittzon och dribblar med huvudet nere och blir överkörda och åker på en hjärnskakning. Det gjorde man ju själv eftersom man aldrig var bra på att dribbla, det var ju någon gång man fick en taskig passning i mittzon och skulle lägga pucken till rätta och det bara sa pang – då vaknade man upp i omklädningsrummet efteråt, men det var aldrig någon som var förbannad på motståndaren utan man grämde sig själv över att man hade åkt med huvudet nere när man vet att det kommer en eller två backar och kör över en.

– Samtidigt går det så väldigt mycket fortare nu. Man kanske ska krympa rinken till NHL-mått så att det blir mer kamp igen, och det blir roligare hockey att se på då och något vi vinner på i längden.

– När vi spelade var det många som inte var så duktiga på att åka skridskor, utan de hade stort hockeyhjärta och man kunde kämpa sig till att bli hockeyspelare genom att göra sitt jobb på vänsterkanten och annat. På det viset tror jag att man skulle få mer ungar att spela hockey igen, för kan du inte åka bra skridskor eller vara bra tekniskt så kommer du ingenstans när du är 15-16 år.

Lever du din dröm som brandman nu?

– Jo, så är det, det är min barndomsdröm. Det påminner om att vara hockeyspelare – man ska vara bäst när det gäller, man gör många olika övningar så att det sitter i ryggmärgen när det allvar och det handlar om lagsammanhållning.

Behöver du verkligen jobba ekonomiskt sett?

– Nej, det skulle jag ju inte. Men jag gillar att hålla igång kroppen och göra saker och träffa folk, jag kan inte bara sitta hemma – jag jobbar heltid som brandman i Trelleborg, jag är deltidsbrandman i Skanör, jag har en egen snickarfirma, jag spelar golf, jag är ute och springer mycket, jag har börjat älska att åka längdskidor på senare år och åker Vasaloppet regelbundet och det är min gubbgrej.

Du åkte på många tuffa skador under din karriär – benbrott, käkbrott, handledsbrott …, hur mår kroppen nu?

– Jag fick smällar som läkte ihop, de där skadorna läker ihop – jag klarade knäna, jag fick operera axeln men det blev bra. Jag har inga krämpor alls.

Tomas Sandström är fostrad i Bergslagshockeyn i Fagersta, det var när han kom till den stora hockeystaden Gävle och Brynäs som coachen Stig Salming gav honom smeknamnet ”Tjompen”, karriären avslutades med några säsonger i Malmö.

”Tjompen” ersatte Mats Näslund i Brynäs när han flyttade till NHL, och han fick Näslunds lägenhet och snickarjobb i Gävle.

Nu bor Mats Näslund också på Falsterbonäset och jobbar som snickare.

För Tomas Sandström blev det 15 säsonger i NHL med spel i New York Rangers, Los Angeles Kings, Pittsburgh Penguins, Detroit Red Wings och Anaheim Mighty Ducks.

1997 vann han Stanley Cup med Detroit Red Wings – 1988-1989 med New York Rangers blev det 88 poäng på 79 matcher, 1990-1991 med Los Angeles Kings blev det 89 poäng på 68 matcher och 1992-1993 i samma klubb 52 poäng på 39 matcher, 1995-1996 i Pittsburgh Penguins blev det 70 poäng på 58 matcher.

Totalt 983 NHL-matcher och 857 poäng – i Stanley Cup 139 matcher och 81 poäng.

Legendarer som Sandström spelat med:

Samtidigt som 1193 utvisningsminuter i NHL och 183 i Stanley Cup.
I Los Angeles spelade Sandström fyra säsonger i samma kedja som Wayne Gretzky, i Pittsburgh i samma kedja som Mario Lemieux och Markus Näslund (en ung Jaromir Jagr fanns i laget också), i Detroit i samma lag som Steve Yzerman, Vyacheslav Fetisov, Igor Larionov, Vladimir Konstantinov och Nicklas Lidström.

Tomas Sandströms och frun Helena som också är från Fagersta har två söner som nu är över 20 år, varken Kevin eller Christopher höll på med hockey långt upp i åldrarna.

Brorsorna Mikael och Krister bor kvar i Fagersta – brorsönerna Lucas, Ramus och Casper spelar fortfarande, de har meriter från klubbar som Mora, Malmö, Leksand, Björklöven och Västerås.

Frun Helena ägnar sina dagar åt att ta hand om en dressyrhäst.
På hyllan på brandstationen i Skåne ligger nu en brandmanshjälm med nummer 28 vid Tomas Sandströms plats.

Bland golfbilar, ridhästar och fikande äldre damer under slumrande lågsäsong är det ingen som känner igen honom, han ser mest ut som en norrländsk, grov, hårt jobbande hantverkare med stora fötter och händer.

Det blåser från havet och luktar från tången men det är försommar i luften i april – det är vackra trakter med småstadskänsla och gemytliga små gator där det egentligen aldrig blir någon vinter.

Efter att ha visat oss runt lite i omgivningarna åker Tomas Sandström iväg i sin vita skåpbil.

Text