Vackraste målet Tre Kronor gjort – någonsin!
Tre Kronors viktigaste mål någonsin är dessutom det vackraste.
När Sportbladets hyllade fotbollskrönikör Erik Niva såg mästerverket live var han blott åtta år gammal.
Läs om 2–2 mot Sovjet 1987 – ur Nivas ögon.
Ett enda tryck på Play-knappen och 18 år har försvunnit. Det är den 1 maj 1987 igen.
ignaturmelodin går igång, den där pampiga biten som alltid spelades före schlagerfestivalerna och stora idrottsevenemang. Nu vet jag att det är första satsen från Marc-Antoine Charpentiers ”Te Deum”, men det vet jag inte 1987. Jag är åtta år gammal och har borrat ner mig i den bruna tvåsitssoffan framför tv:n hemma i tvåplansvillan mitt emellan idrottsplatsen och elljusspåret.
En bekant stämma drar igång. Mycket var annorlunda för 18 år sedan – men Arne Hegerfors var Arne Hegerfors då också.
– Sverige mot Sovjet i Wiener Stadthalle. Go’ kväll, Ankan Parmström och jag önskar en fortsatt trevlig helg från sommarvarma Wien. Men i Stadthalle är det ingen som sjunger ”Sköna maj, välkommen” eller talar om vår – här ligger som ni ser isen blank och ishockeyspelarna ska fortsätta med finalspelet i 1987 års världsmästerskap.
Själv har jag redan spelat igenom matchen på mitt bordshockeyspel från Stiga, och eftersom jag själv styrde båda lagen vann Tre Kronor ganska enkelt. De brukade göra det.
Nu ska bara spelarna göra sitt också.
● ● ●
Laguppställningarna rullar i rutan. Sverige ser starkt ut – riktigt starkt – men när turen kommer till ryssarna är det så att det går rysningar längs hela ryggraden. Förstafemman består av nummer 2 Fetisov och nummer 7 Kasatonov på backplats. Kedjan är 24 Makarov—11 Larionov—9 Krutov. I VM i Moskva året innan kom alla fem med i All Star Teamlaget. Superfemman. Den ostoppbara. I tio år i rad har Tre Kronor förlorat varenda mästerskapsmatch mot det här laget. Varenda en. På 16 matcher är den totala målskillnaden 27—106. Ändå verkar Arne och Ankan faktiskt ha tron den här gången.
– Vi kan väl säga att under 1980-talet har vi sakta närmat oss Sovjet, både spel- och resultatmässigt, trevar Hegerfors.
Sovjets största fiende i ett sådant här finalspel är deras egna nerver. Ankan Parmström
Ankan Parmström instämmer:
– Jag tror att om vi är med ett tag i den här matchen kan vi skaka om Sovjet ordentligt, men jag tror fortfarande att deras största fiende i ett sådant här finalspel är deras egna nerver.
Kamerorna fokuserar på de svenska spelarna som bildar klunga kring Pekka Lindmark i den egna buren.
– Det gäller alltså att hålla tätt så länge som möjligt, och om möjligt få första målet. Då kan det bli riktigt, riktigt intressant att vara svensk, sammanfattar Hegerfors.
Fem minuter in i matchen är tonen en annan. Det är bara ett lag på isen. Larionov och Kasatonov dunkar iväg två sylvassa skott inom loppet av några sekunder, och bara en icingpuck i panik räddar Tre Kronor.
– Svenskarna är så hårt pressade man över huvud taget kan bli. När den här femman får snurr på spelet är det nästan omöjligt att få röra pucken, stånkar Arne.
Tre minuter senare: Ryska förstafemman är återigen på isen och Sergej Makarov trampar igång på vänsterkanten.
– Makarov skjuter fart, och då går det som bekant undan. Magnus Svensson emot… och farligt, farligt, farligt och där är det till och med mål.
Han är förkrossande effektiv, Vladimir Krutov Arne Hegerfors när Krutov gör 1–0
0–1 efter 8.24. I stället för att trampa runt kassen släppte Makarov in en lurig passning på första stolpen, och mitt inne i slottet hade Krutov ryckt åt sig en lucka.
– Han är förkrossande effektiv, Vladimir Krutov, konstaterar Hegerfors dystert.
Av någon anledning har jag fått med text-tv:s direkttextning för döva på min videokopia av matchen. Snabbknapparen Stellan Sagvik skriver det Hegerfors inte säger, men alla ändå tänker:
”Ja, då var det kanske dags för den vanliga sovjetiska visan. Mål på mål”.
Kamerorna fastnar på Sveriges förstecoach Tommy Sandlin. Förmodligen tänker han likadant, där han står i en ljusgul seglarjacka och ett par häpnadsväckande blårutiga bomullsbyxor.
● ● ●
Spelet är igång igen. Semak skjuter i stolpen. Sverige har fortfarande inte haft ett skott på mål.
Då plötsligt – Bengt-Åke Gustafsson släpper en passning bak till Anders Eldebrink. Slagskottet susar in mellan benen på ryske keepern Belosjejkin.
– Han har skjutit utanför nästan hela turneringen, men nu sa det bara pang, skrockar Ankan.
Det första skottet sitter där det ska – och Wiener Stadthalle kokar. Nu blir det riktigt roligt, det här. Arne Hegerfors
Arne:
– Det var en riktig mörsare han fick på. Pucken sitter där bakom Belosjejkin, som inte hade en aning om att svenskarna funderat på att skjuta också, för det har de inte gjort tidigare. Men det första skottet sitter där det ska – och Wiener Stadthalle kokar. Nu blir det riktigt roligt, det här.
1–1. Game on.
Med 2000-talsögon är matchen en väldigt märklig syn. Spelet påminner mycket om dagens bandy. Ytorna är enorma, tacklingarna få. En spelare kan tillåtas åka hela vägen mellan zonerna utan att ens attackeras. Första utvisningen kommer 2.01 in i andra perioden, en hakning av Prjachin.
Jag förstår verkligen vad de menar, de som säger att ishockeyn av i dag har blivit en fysisk extremsport i jämförelse med hur det brukade vara. Målvaktsspelet är ett annat kapitel. Burväktarna spelar i stort sett stående, går aldrig ner på isen. I periodpausen visades en målkavalkad från VM:s tidigare matcher, och det är ingen överdrift att säga att fler än hälften av målen går in längs isen.
Makarov skjuter i ribban, men andra perioden slutat mållös. Tro det eller ej – det står fortfarande 1–1. Sverige hänger med, och Arne Hegerfors är på väg ut i omloppsbana av upphetsning:
– Det är en riktig match mellan Sverige och Sovjet. Bland det bästa jag någonsin sett Sverige spela mot Sovjetunionen.
Sanningen är att Tre Kronor är utspelat. 75–80 procent av speltiden tillbringar de – medvetet eller ej – i egen försvarszon. Skotten leder ryssarna med 38–23. Objektivt sett är det bara en tidsfråga innan de seglar ifrån, men samtidigt kan jag förstå Arne Hegerfors.
Han har ju sett alla brakförluster. Han har sett 3–11 i Moskva-VM 1979, han har sett 1–13 i Göteborgs-VM 1981 och 1–10 i Sarajevo-OS 1984. Nu har vi ju i alla fall vittring. Nu är vi med i matchen.
● ● ●
Det har hunnit bli dags för den sista perioden, och en brunskäggig Christer Ulfbåge lämnar tillbaka till rinken från studion i Stockholm.
– Jaha, då är det bara att knyta alla tummar vi har – Vad kan det bli? Åtta miljoner kanske, vad nu det kan hjälpa? – och hoppas att det går bra för Tre Kronor nere i Wien.
Knappt hade folket hunnit räkna efter hur många tummar de egentligen hade innan Larionov hade skjutit i stolpen.
– Kusligt nära, bedömer Hegerfors.
Första halvan av tredje perioden är en regelrätt slakt. Okej, enda gången Sverige är inne i offensiv zon skjuter Peter Sundström i stolpen, men resten av tiden är det spel mot ett mål. Som tur är står det en fenomenal Pekka Lindmark i det målet.
– Med normalt målvaktsarbete hade det väl stått 4–2, analyserar Ankan, men det är en svensk glädjekalkyl.
6–1 ligger närmare sanningen. Det kan inte hålla – och det håller inte.
Makarov slänger in pucken framför mål. Lasse Karlsson ska bara ta emot pucken och…
– Ajajaj, skriker Hegerfors.
Karlsson missar. Krutov missar inte. Krutov missar aldrig. 2–1 till Sovjet, 10.48 in i tredje perioden.
– Där fick plötsligt Krutov och Sovjet turen på sin sida. Det har de inte haft tidigare, säger Arne.
● ● ●
Det känns som att det är kört – men nu är det något som händer. Matchen börjar mer och mer påminna om en modern ishockeymatch. Tommy Albelin och Peter Andersson ger sig in i ett slagsmål. Hettan ökar, utvisningarna kommer tätare. Chargings, slashings, roughings…
Man ser flera gånger hur Makarov och Krutov nästan kryper ut i båset. Och det är varmt härinne. Mycket, mycket varmt för spelarna. Ankan Parmström
Och faktiskt – ryssarna tröttnar. Sverige lyfter upp spelet, dumpar ner puckar i offensiv zon. Vi skapar inga direkta farligheter, men för första gången i matchen kan vi ärligt säga att vi styr spelet. Tichonov matchar sin förstakedja omänskligt hårt. I de två första perioderna spelade den kanske inte riktigt lika mycket som vanligt, men nu är den på isen näst intill non-stop. Det kostar på.
– Jag vill nog påstå att Sovjets spelare är minst lika trötta som Sveriges. Man ser flera gånger hur Makarov och Krutov nästan kryper ut i båset. Och det är varmt härinne. Mycket, mycket varmt för spelarna, säger Parmström.
Fem minuter kvar. Fyra. Matchen blir mer och mer spännande och åttaåringen i mig tar över. Naturligtvis vet jag exakt vad som kommer att hända, men jag känner mig frustrerad, otålig. Jag vill ha ett mål. Nu. Ge mig vad som helst – ge mig en oschyst spark av Thom Eklund eller en felträff av Lars Molin – men ge mig ett mål.
17.17 har gått nu. Puck över sargen. Kamerorna zoomar in det ryska båset, där Tichonov inte behöver fundera länge över vilken formation han ska skicka in. Arne Hegerfors vet vad som kommer.
– Krutov och kompani… Det har ni hört några gånger i den här sändningen. Nu är de på väg in igen, och det är hela den fruktade förstafemman som plockas in. Så har det varit i hela den tredje perioden. Backparet Fetisov-Kasatonov ihop med de här starka kedjespelarna.
Nu gäller det för Sverige att få ner pucken i sovjetisk zon… Arne Hegerfors
Ännu ett långt byte av ryssarna. De har varit inne över en minut nu, och verkar inte ha några tankar på att byta. Kom igen nu, Sverige. Bara en och en halv minut kvar nu.
Makarov har pucken, oattackerad på vänsterkanten vid offensiv blå. Han släpper ner den till Fetisov vid tekningscirkeln, som i sin tur lägger ner den bakom det svenska målet. Anders Eldebrink plockar upp pucken i rundeln. Han gör en uppåkning, men tacklas stenhårt av Krutov vid egen blålinje.
– Nu gäller det för Sverige att få ner pucken i sovjetisk zon…
Bengt-Åkes inbrytning
Pucken förlängs i stället fram till Bengt-Åke Gustafsson, som plötsligt har en yta. Larionov har struntat i att backchecka och åkt och bytt i stället. Gustafsson viker bort Fetisov på mittlinjen och fortsätter framåt.
– …och den kommer dit nu, säger Parmström.
När ”Gus” är på väg in i offensiv zon är han fullständigt omringad av ryssar. Han har Fetisov snett bakom sig till vänster, Bykov till vänster, Makarov till höger och Kasatonov rakt framför sig.
Läget är omöjligt, men det struntar Bengt-Åke i. Han åker rakt fram. Makarov och Kasatonov attackerar, och Kasatonov får faktiskt träff på pucken. Den svenska lyckan är att den går rakt på Bengt-Åkes benskydd och studsar tillbaka. Hegerfors börjar vädra att något är på gång.
– Bengt-Åke Gustafsson… Åh, vad stark han är där igen.
Svensken jagas nu av tre ryssar. Han vänder upp vid höger tekningscirkel och släpper till Albelin uppe vid blålinjen. Nu går allt väldigt, väldigt snabbt.
– Albelin…
Sandströms klassiker
I stället för att skjuta lägger Albelin fram pucken till Håkan Loob vid bortre stolpen. Backhandpassningen som Loob slår är historisk.
– …och det är bra spelat och det är 2–2 och det är Tomas Sandström som gör målet! Åh, vilket underbart fint svenskt spel!
Titta på Kasatonov. Han grinar nästan på plan. Anders "Ankan" Parmström
Arne Hegerfors är uppe i falsett och jag förstår honom. Det var inte minnet som spelade ett spratt. Målet är precis så vackert som jag minns det, nästan ännu snyggare nu än det var 1987.
– Vilket anfall – och det är Sverige som står för det. Loob skjuter inte. Han spelar Sandström, och Sandström kan ju bara inte missa där. Och det gör han ju inte. 18.39 in i den tredje perioden kvitterar Sverige mot Sovjet. Har ni varit med om maken?
Sovjetiske målvakten Belosjejkin kastar sin klubbhandske i förtvivlan. Kasatonov hade inte kunnat se mer plågad ut om han så hade blivit huggen i magen med ett bredsvärd.
– Titta på Kasatonov. Han grinar nästan på plan, skrattar Ankan.
● ● ●
Repriserna vevas från början till slut. Fetisov som lyfter ner pucken bakom mål, Eldebrink som för upp den, Bergqvist som förlänger…
Bergqvist???!?!
Under hela min hockeyuppväxt har snacket kring det här målet handlat om den så kallade proffsfemmans kvadrupelassist, om hur Eldebrink— Albelin—Loob—Gustafsson—Sandström alla rörde vid pucken innan den låg i nät.
Men Bergqvist? Jodå, kör man repriserna i slow motion syns det tydligt. När Krutov tacklar omkull Eldebrink är det Bergqvist som följer upp och stöter upp pucken i mittzon innan han åker och byter.
Jag känner mig som en Palme-utredare som precis stött på nya avslöjande bevis. I de kretsar jag rör mig är en sådan här omskrivning av den vedertagna hockeyhistorien lika omtumlande. Det var inte fem svenska spelare som var delaktiga i vårt mest klassiska mål – det var ännu bättre.
Tänk att Sverige kan bli världsmästare. Den chansen är inte alltför liten efter det som har hänt här i kväll, i den bragdbetonade match som Sverige gjorde. Och vilket mål, 2–2-målet! Arne Hegerfors
Arne Hegerfors tänker inte på det när han smattrar in matchen i mål. Ryssarna har inte kraft nog att skapa något mer.
Slut. 2–2. Vi kanske inte har fällt den ryska björnen, men för första gången på tio år har vi i alla fall stoppat den. Vårt första VM-guld på 25 år ligger nu inom två dygns räckhåll.
– Tänk att Sverige kan bli världsmästare. Den chansen är inte alltför liten efter det som har hänt här i kväll, i den bragdbetonade match som Sverige gjorde. Och vilket mål, 2–2-målet!
Stop. Videon stängs av och 1987 blir 2005 igen. Just då känner jag mig ärligt talat rätt missnöjd med det bytet.
OBS! Dokumentet skrevs av Erik Niva i majnumret av Sportmagasinet S inför hockey-VM i Wien 2005. Därför kan det förekomma en del felaktigheter gällande tidsaspekten.
Spelarna på isen om målet
Tommy Albelin:
”Jag får pucken av Bengt-Åke, och det enda jag ser framför mig är tre röda tröjor. Det är som en röd mur som närmar sig blixtsnabbt. Jag vill egentligen skjuta eftersom jag vet att tiden rinner ut, men det går inte. Jag inser direkt att det inte finns en chans att få igenom något skott. Enda chansen är att spela Loob. Jag ser att han är öppen vid sidan av målet och lägger fram den. Sedan går allt på ett ögonblick. Jag hinner bara tänka: ”Missa inte, Sandström”. Och det gjorde han inte. Fantastiskt. Jag tror att vi lade grunden till VM-guldet i träningsmatcherna inför turneringen. Först spelade vi 4—4 mot Sovjet i Norrköping, och sedan slog vi dem med 2—1 i Stockholm. Året innan hade vi förlorat med uddamålet i VM, så vi kände att vi närmade oss, men i Stockholm var första gången vi faktiskt slog dem. Tidigare hade det alltid varit
13–1, 10–1 och 9–2, sådana resultat. Deras förstafemma spelade ju ofta upp emot två minuter, och när de till slut gick av hade de nästan alltid gjort både ett och två mål. Vi konstaterade att vår enda chans var att få stopp på dem, att inte släppa iväg dem. Gick det bra för ryssarna fick de ett fruktansvärt självförtroende, men när de inte fick in pucken betydde det också mycket för deras lagmoral, på ett omvänt sätt. De var inte vana vid att spela tajta matcher, och när det stod och vägde i tredje perioden kändes det som att de krympte medan vi växte”.
Bengt-Åke Gustafsson:
”Jag kom från båset och tiden rann ut. Det gällde att skapa något. Den enda tanken var att försöka ta sig framåt. Just när det händer hinner man ju inte uppfatta allt, men i efterhand har jag sett på tv att ryssarna går bort sig. Tre man följer ju med mig ner på djupet i stället för att ta sina positioner. Det som etsat sig fast är annars bilderna efteråt, Kasatonovs reaktion… Den förtvivlan har etsat sig fast. Inför VM hade vi för första gången slagit ryssarna i någon träningsmatch, och det gjorde att vi hade tron. Att vi kunde vinna över den här maskinen var ett uppvaknande. Tidigare hade vi egentligen alltid förlorat redan på förhand. Nu gick ju allt ut på att försöka hålla pucken borta från dem, att skapa tid och dra ner tempot. Någon gång var det spel fyramotfyra, och vi stod bara i egen zon och passade pucken till varandra i två minuter. Det kommer jag ihåg, men annars minns jag nästan bara målet från den här matchen. Vårt första mål har jag ingen aning om hur det gick till. Men 2—2-målet var så speciellt. Det var ju det som bröt en 25 år lång sovjetisk dominans. Det vackra i det ligger ju
i Loobens passning. Det är ögonblick av genialitet. Allt annat… det är vanlig hockey”.
Håkan Loob:
”Vi hängde med hyfsat, men det är bara att erkänna att de egentligen var bättre. Vi spelade ju inte jämnt med dem, utan hade bara turen att de inte kunde sätta dolken i oss den här dagen. Anfallet vi kvitterar på börjar ju som ett turligt ströanfall. Bengan gör en fantastisk prestation som bryter igenom in i zon, men har samtidigt tur som får pucken på benskyddet och ser den studsa rätt. Många säger att det hade gått att ha målet som instruktionsfilm, men jag tror att det är bäst att låta bli den instruktionen som ung hockeyspelare. Det finns ju liksom ingen tanke bakom anfallet, utan allt är bara en kedjereaktion. Den första handlingen utlöser en annan. Jag får pucken nere vid målet, och än i dag kan jag inte svara på varför jag gjorde som jag gjorde. Jag var ju en spelare som ofta gick på avslut, och min instinkt borde ju varit att lyfta
pucken på mål. Varför gjorde jag inte det just den här gången? Jag vet inte. Kanske hörde jag något, kanske såg jag något i just den här tusendelen som fick mig att tänka annorlunda. Jag har inte slagit många backhandpass i mitt liv, men hellre kvalitet än kvantitet, haha. Jag gjorde ett antal miljoner byten i min karriär, och helt plötsligt händer något som gör att allt bara stämmer. Jag tror att det går att jämföra med när Stefan Holm hoppar höjdhopp. Han går hela livet och hoppar, och så en kväll får han ett perfekt avstamp som gör att han flyger över 2.40. Så kändes det här målet.”
Tomas Sandström:
”Ryssarna var så oerhört bra på den här tiden. Det var nästan ett under om de inte vann VM. Jag kommer ihåg att vi pratat om att hålla ihop laget och spela snålt, eftersom chansen var att hålla dem stången länge. Då kunde de börja darra. Själva målet var ju inget svårt mål att göra för mig. Jag stod på rätt ställe i rätt tid, och det var andra som gjorde jobbet. När Loob fick pucken syntes det väl att det var en passning på väg, och jag fick ju väldigt gott om tid på mig. Jag hann tänka att jag inte fick missa, att pucken inte fick studsa över klubban, men som tur var så var passningen låg och fin så det var bara att dra in den. Ruskigt skönt när den satt i nät. Än i dag blir jag fortfarande påmind om målet ganska ofta. Så fort jag träffar någon som
börjar prata hockey så dras det upp nästan direkt. Media och alla runtomkring har byggt upp målet så oerhört mycket, men själv känner jag inte att jag gjorde något speciellt. Jag bara slog in en puck i öppet mål. Det är svårt att ranka ett sådant mål speciellt högt bland alla man gjort. Det hade varit en annan sak om man dribblat fem man och åkt igenom själv. Jag hade det rätta flytet, helt enkelt, men alla andra mål som gjordes och alla skott som täcktes under turneringen var lika viktiga för att vi skulle lyckas ta hem guldet till slut”.
Förbundskaptenen Tommy Sandlin:
”Vi hade förberett oss minutiöst inför den här matchen. Vi hade en speciell ryssplan som gick ut på att ta ner deras förstafemma. Vi offrade två femmor som nästan enbart spelade med det syftet. Den tredje var vår så kallade proffsfemma, den som sedan också gjorde målet. I synnerhet Krutov hade ett speciellt mönster, där han gick ut brett och drog med sig spelare, så i varje femma hade vi en särskild spelare som skulle försöka hålla extra bevakning just på Krutovs åkbanor. Även om Krutov gjorde mål i matchen så tycker jag att vi lyckades ganska bra, både i spelet mot honom och mot superfemman i stort. När någon gick tätt på dem och de inte fick ut så mycket så spelade de extremt långa byten, och det leder ju till att de kroknar. Naturligtvis kan det ha varit en stor anledning till att vi lyckades göra det här målet. Bengt-Åke fick ju göra en väldigt lång pucktransport ganska oattackerad, och hade de varit fräscha skulle de nog ha fullföljt och tagit ut puckföraren tidigare. Men det var samtidigt svårt för dem. Målet var ju verkligen ryskt till karaktären, med alla snabba passningar. Det är ju lite extra roligt att vi sänkte ryssen med ett mål gjort på deras eget sätt, mot den femma vi var mest rädda för”.
Igor Larionov:
”Jag förstår om målet är stort för er svenskar, men för mig betyder det inget särskilt. Det var
ett mål, ett viktigt mål, men ingen enorm händelse som satt några spår i mig. Det var inte ens ett vinstmål, matchen slutade ju oavgjort. Men okej, jag kommer naturligtvis ihåg att det bara var 60 sekunder kvar, och att guldet försvann ur våra händer på grund av det. För mig kändes det väldigt konstigt efter VM. Vi hade inte förlorat en enda match. Vi hade vunnit åtta och spelat två oavgjort — och ändå missat guldet. Det finns de som säger att den här turneringen var början till slutet för det sovjetiska landslagets storhetstid, men det kan jag inte hålla med om. Vi studsade tillbaka och vann OS året efter, och sedan VM i Sverige efter att ha vunnit tio raka matcher. 1987 var vi fortfarande lika bra som vi någonsin var”.
Vjatjeslav Bukov:
”Jag hoppar på isen och märker direkt att jag inte kan hinna ikapp svensken, inte hinna över till andra sidan så snabbt. Det går inte, helt omöjligt. Sedan ser jag hur pucken går i mål. Otroligt. Vi hade ju kontrollerat hela matchen. Hur ska jag beskriva känslan? Så här: Du går till affären, du plockar ner allt du vill ha i korgen och går fram till kassan. När du sedan bara ska betala och gå hem känner du plötsligt att din plånbok är borta. Någon har stulit den. Så kändes det målet”.
Vjatjaslav Fetisov:
”Visst finns matchen och målet kvar i minnet, men det är inget jag ägnar någon större energi åt”.
Alexej Kasatonov:
”Matchen var väldigt aggressiv, som slutspelsmatcher ofta är. Innan minns jag att det hade varit en stor skandal. Det svenska laget stod i hotellobbyn med sina väskor och var på väg att åka hem, men då blev Västtyskland plötsligt diskvalificerade och vi fick spela mot Sverige. 2-2-målet borde vara det mest berömda svenska hockeymålet någonsin. Det var ett av de vackraste mål jag sett. Passningskombinationerna var så snabba och exakta att det sannerligen var ett första klassens mål. Jag kommer ihåg det väldigt väl, eftersom vi var tvungna att se det mer än tio gånger om på vårt lagmöte efter matchen. Det var väldigt svårt att sätta fingret på vem som var ansvarig för att vi hade släppt in ett sådant mål, och till slut kom vi fram till att vi alla var ansvariga. Jag kommer även ihåg bilderna där man ser mig med en stor grimas i ansiktet. Jag var säker på att det målet skulle kosta oss guldet, innan vi ens hade spelat den sista matchen. Det visade sig att jag hade rätt. Vissa människor säger att det här var början till slutet för det klassiska Sovjet-laget, men så känner inte jag. Vi förlorade VM-guldet 1987, men vi förlorade inte en enda match i turneringen. Året efter vann vi OS i Calgary, och 1989 tog vi VM-guld i Sverige. Efter det lämnade den gröna femman — vi fem —
Sovjet för NHL”.
Förbundskapten Viktor Tichonov:
”Förbannat. Det där jävla målet. Nej, jag vill inte prata om det. Inte alls. Jag pratar hellre om min tid i Dynamo Riga än om tiden med landslaget”.