Dokument: Okände hjälten bakom svensk idrottshistoria

Du kanske minns de rutiga kavajerna med trekvartslånga armar och du minns sannolikt 2–2 mot Sovjet och det kanske vackraste ishockeymål som någonsin gjorts.
Men minns du Fritz Kleberman? Han förtjänar nämligen att minnas.
Det här är historien om en bortglömd svensk VM-hjälte på en civil domstol i Wien som vågade trotsa etablissemanget och bana väg för Sveriges första VM-guld på 25 år.
Det handlade inte bara om ishockey längre, inte bara om två grannländers kamp för slutspelsplats i ett ishockey-VM.

Text

ituationen hade eskalerat och stämningen var plötsligt så hätsk att Sveriges och Finlands diplomatiska relationer var hotade.

Sveriges förbundskapten Tommy Sandlin hade fått munkavle av förbundsordföranden Rickard Fagerlund sedan Sandlin gått i frontlinjen för ett verbalt korståg där han rört upp stora känslor med uttalanden om att finländarna inte var riktiga idrottsmän och att man borde avbryta allt idrottsligt ­utbyte med Finland.

– Ja, Rickard har sagt åt mig att ta det lilla lugna. Men jag står för vad jag sagt och min personliga åsikt ändrar ingen på, sade Tommy Sandlin om ordern från högre ort, men utvecklade sedan:

– Jag pekar på det faktum att Sverige och Finland inte har samma grundfilosofi när det gäller idrott. Min åsikt är att Finland här i Wien agerat på ett sätt som står utanför de sportsliga värderingarna. Och då tycker jag det är dags för oss att markera det.

Sandlin hade redan markerat på sitt eget sätt, och nu kände sig Sveriges idrottsminister tvingad att markera på sitt.

– Finlands agerande ger en fadd smak. De hade varit mera sportsligt att protestera mot Västtyskland direkt efter lagets inledande match mot Sverige, inte som nu efter att de först förlorat mot västtyskarna. Men jag tycker inte sådana här enstaka händelser ska påverka idrott, sade Ulf Lönnqvist.

i kan redan här, när Sveriges sittande idrottsminister öppet ventilerar tankar om Finland och våra länders sportsliga relationer, konstatera att en hel del känslor var satta­ i rörelse.

Och fler skulle snart röras upp.

Miroslav Sikora var förbannad när han intervjuades på radiostationen WDR i centrala Köln. Den polskfödde västtysken hade plötsligt och mot sin vilja blivit hockeyvärldens abso­luta huvudperson och Sikora knöt sin högra ­näve och slog hål i luften när han vädrade sin ilska rakt ut i etern.

– Varför just jag? undrade 29-åringen och slog sedan fast:

– Jag har inte gjort något fel. Jag är oskyldig.

För att förklara bakgrunden till Sikoras besök i radiostudion den här vårdagen 1987 behöver vi skruva tillbaka klockan ytterligare tio år.

Sikora var nämligen då, 1977, en av spelarna i Polens JVM-lag. I augusti samma år flydde han dock från Kato­wice till Västtyskland eftersom han bar på en dröm som var lättare att förverkliga om han var fri från kommunismens tyglar, om han befann sig bortanför järnridån. Han ansökte sedan om – och fick – västtyskt medborgarskap 1986 och han fick även ett så kallat ”fribrev” av IIHF som gav honom rätten att spela för Västtyskland, en handling som signerats av svenske Jan-Åke Edvinsson som var generalsekreterare för IIHF 1986 till 2006.

– Jag hade bara ishockey i huvudet och förhållandena i väst var bättre än i Polen. Jag kände mig snabbt tysk och kände stor ära, glädje och stort engagemang över att spela för det tyska landslaget, sade Sikora i studion.

ust här och just då kände han dock bara frustration och rädsla över att hans namn för evigt skulle förknippas med den aktuella­ VM-skandalen i Wien, trots att han inte gjort något fel, trots att han bara ville spela ishockey.

Sikora var nämligen namnet­ på allas läppar och huvud­figur i ett världsmästerskap som inte skulle avgöras på isen utan på rotel 26, avdelningen för civila tviste­mål, på Landesgericht i Wien, civilrätten.

Alltså i domstol.

Bakgrunden var det där deltagandet för Polen i JVM 1977, men anledningen var Miroslav Sikoras två mål för Västtyskland under VM 1987.

Det ena målet innebar 1–1 mot Finland måndagen den 20 april, en match som slutade 3–1 till Västtyskland, och det andra ­målet innebar 1–0 mot Kanada en dag ­senare, en match som man vann med 5–3.

en finländska landslagsledningen visste om Sikoras historia som JVM-spelare för Polen redan före matchen mot Västtyskland, men man väntade tills efter matchen med att lämna in en protest, väntade tills förlusten redan var ett faktum. Då hade man redan vänt sig till idrottsforskaren Tom Ratschunas hemma i Helsingfors, ett välplanerat rackarspel och ett utspelat trumfkort som fick det klassiska proppskåpet att kortsluta hos svenske förbundskaptenen Tommy Sandlin, som i efterföljande utspel tog heder och ära av finländarna och kallade dem fuskare.

Tom Ratschunas var sportjournalist, sporthistoriker och sportstatistiker och även presschef under ishockey-VM i Helsingfors 1982 och han ägde ett enormt hockeyarkiv som han samlat in genom årens lopp. När han på uppdrag av den finska VM-ledningen gick igenom sina 76 hyllmeter hockeyfakta fann han matchprotokoll och fullständiga personuppgifter från alla spelare som deltagit i JVM i Prag 1977.

I Polens lag: Miroslav Sikora.

I det internationella ishockeyförbundets stadgar: Det är inte tillåtet att representera två olika nationer i VM-sammanhang.

inlands protest stöddes av Schweiz, USA och Kanada, och med Ratschunas nedskickade pappersunderlag föll domen från IIHF redan den 22 april: Västtyskland fråntogs ­sina poäng i segermatcherna mot Finland och Kanada och gavs målskillnaden 0–22, Miroslav Sikora diskades och Finland och Kanada tilldelades plötsligt två poäng var.

Klang och jubel i Finland och vild glädje hemma hos Tom Ratschunas i Helsingfors?

Knappast.

– En kvinna skällde ut min fru och sade sig inte längre kunna semestra i Västtyskland, sade Tom Ratschunas.

Faktum var dock att IIHF bröt mot sina egna regler i och med beslutet, då det ”brott” som Västtyskland gjort sig skyldig till egentligen skulle innebära direkt degradering till b-gruppen.

Domen sågs dock som en kompromiss som bar förbundets västtyske ordförande Günther Sabetskis signatur, en kompromiss som Sverige ansåg var ett justitiemord och en protest lämnades in torsdag den 23 april, en protest som snabbt röstades ner.

När Finland sedan slog Tre Kronor med 4–1 på fredagen innebar det att Sverige plötsligt stod på randen till att missa kampen av medaljerna sedan Finlands två gratispoäng mot Västtyskland skulle ta dem förbi Sverige i tabellen. Och när Sovjet sedan slog Sverige med 4–2 på söndagen stod det klart att nödutgångarna nu bommats igen en efter en och att bara en enda nu återstod.

ritz Kleberman var egentligen specialist inom ekonomiska tvistemål. Nu skulle den kostymklädde och tunnhårige mannen i 50-årsåldern, som inte ens visste vad en icing var och som på sin höjd kunde räkna upp en handfull ishockeyspelare, avgöra hela turneringens öde.

Utanför rum 130 på civilrätten i Wien satt ett 50-tal journalister och fotografer och när Kleberman kom ut från sitt arbetsrum vid tolvtiden mitt på måndagen den 27 april blev han närmast överfallen av alla frågor som sökte svar.

Kleberman slog dock snabbt och avvärjande ut med armarna i en gest som liknade wash out.

– Nej, jag är inte klar. Kom igen i eftermiddag, sade han och gav sig iväg för att möta upp sina kollegor på lunch.

Den österrikiske domaren var lika ovan vid det samlade pressuppbådet som det samlade pressuppbådet var ovant vid att häcka utanför en förhandlingssal på civilrätten i Wien. Många av journalisterna undrade vad de gjorde där, frå­gade hur det kom sig att 1987 års världsmästerskap i ishockey skulle avgöras i en civil domstol, men svaret fanns i beslutet att vända sig till en lokal domare samt placeringen på det internationella ishockeyförbundets högkvarter.

Dr Otto Wanner, borgmästare i västtyska Füssen som ligger endast ett stenkast från österrikiska gränsen, tog nämligen redan under fredagen ärendet till civilrätten i Wien för att få upprättelse för sitt landslag och för Miroslav Sikora.

omstolen ansåg redan då att Västtyskland skulle återfå sina poäng, något ingen först fäste någon större uppmärksamhet kring, men när det på lördagen stod klart att domstolen hade makt att sätta sig över IIHF:s beslut av den enkla anledning att förbundet hade sitt säte i Wien och därmed måste underkasta sig lokal lag blev det hela intressantare.

Plötsligt hotades förbundet av miljon­böter och dess ordförande Günther ­Sabetski av österrikiskt fängelse om man inte följde domstolens utslag, ett utslag som skulle ­cementeras på måndagen.

Och det var Fritz Kleberman, denne juridiske eko-expert tillika hockeyanalfabet, som skulle bestämma om domstolens beslut från ­fredagen skulle stå kvar eller rivas upp. Det var han som ensam hade Tre Kronors öde i sina händer.

När Kleberman återvände från lunchen med kollegorna berättade han för den samlade medieskaran att de diskuterat ishockey och poängterade innan han återvände till arbetsrummet ytterligare funderingar:

– Och om själva spelet visste mina kollegor mycket mer än jag.

Sedan gick minuter, sedan följde timmar och sedan, klockan 14.42, stegade Kleberman återigen ut från sitt arbetsrum.

Han hade slutligen bestämt sig och sade:

– Domstolens beslut från i fredags står fast.

et var därmed fastslaget att beslutet att frånta Västtyskland poängen var felaktigt. IIHF var nu tvunget att göra om slutspelstabellen och de svenska spelarna och ledarna jublade, dock något reserverat.

– Först när vi åker in på isen i en slutspelsmatch kan vi vara helt säkra, sade Bengt-Åke Gustafsson syrligt.

IIHF kunde nämligen vägra att följa domstolens beslut, men i så fall med digra konsekvenser.

– Det kan sluta i miljonskadestånd samt att dess ordförande Günther Sabetski kastas i fängelse, sade advokat Sporn, Västtysklands juridiska ombud.

På måndagskvällen röstade så IIHF för att acceptera domstolens beslut med siffrorna 11–2, bara Schweiz och Finland röstade emot, och Tre Kronors dittills största seger under VM:et var nu säkrad.

omare Kleberman hade delvis dömt ­efter det ”fribrev” som dåvarande generalsekreteraren i IIHF, Jan-Åke Edvinsson, signerat till Miroslav Sikora då en sådan förbindelse är en bevishandling enligt öster­rikisk lag. Det visade sig även att Sikora egentligen deltagit i ett JEM 1977, men att Sovjet omvandlat mästerskapet till ett JVM eftersom man dels vann, dels för att Kanada bjudits in. Sikora hade alltså aldrig ­spelat VM för två olika länder, däremot JEM för Polen och VM för Västtyskland.

– Ärendet är hundraprocentigt klart. Sverige är i slutspel, Västtyskland får sina fyra poäng och Finland får spela nedflyttningsserien, sade dr Otto Wanner efter att domen var förkunnad, mannen som tillsammans med Fritz Kleberman blev ”svenska” VM-hjältar vid sidan av Håkan Loob, Bengt-Åke Gustafsson och Tomas Sandström.

För resten – som 2–2 mot Sovjet, 9–0 mot Kanada och tidernas kanske snyggaste ishockeymål – är som sagt historia.

Svensk idrottshistoria.

Text