”Minns inte att pokalen var så här tung”
KARLSKOGA. Håll pokalen med en hand, säger fotografen Carolina Byrmo förhoppningsfullt och vädjande.
– Nej, det går inte. Den är för tung. Kan inte minnas att den var såhär tung, säger Bengt-Åke Gustafsson, 59, och skrattar.
Till slut går det.
”Bengan” får ett träningspass och en chans att minnas, och återberätta, hur världshockeyn förändrades en vårdag i Wien – och att leta fram sin gamla guldkavaj.
Det har gått 30 år nu.
Mer än ett kvarts sekel.
Svenska hockeyfans har gått från att jubla över ett VM-brons eller att Tre Kronor ”bara” förlorade med 2–7 mot Sovjetunionen till att alltid kräva VM-guld av landslaget.
Nya tider.
Och den 3 maj i Wien förändrade det, i alla fall blev en symbol för maktskiftet.
På den här tiden var Sovjetunionen klart bäst på ishockey. Fanns ingen konkurrent på VM. Man vann 18 VM-guld mellan 1963 till 1986.
VUNNIT VM OCH OS
Klubbar: Karlskoga, Färjestad, Edmonton, Washington, Feldkirch.
Landslagsmeriter som spelare: VM-guld 1987 och 1991, silver 1981, brons 1979.
A-landskamper: 117.
Landslagsmeriter som tränare: VM-guld 2006, OS-guld 2006.
Tre Kronor kämpade om silvret eller bronset och visst vann Sverige 1962, men det var på grund av att värdlandet USAs myndigheter nekade, med hänvisning till byggnationen av Berlinmuren 1961, Östtysklands spelare inresa och det gav effekter på VM-et.
Östtyskland var inte erkänt som land av USA. I solidaritet bojkottade samtliga lag från östblocket, mästerskapet. Detta var den andra stora bojkotten av världsmästerskapet i ishockey, sedan USA, Kanada, Västtyskland, Norge, Italien och Schweiz 1957 hade uteblivit från världsmästerskapet 1957 i Moskva på grund av Ungernrevolten.
Ni fattar.
Det var en oerhört massa år sedan Sverige fick jubla en någon typ av VM-final.
Men det förändrades i Wien våren 1987.
Sportbladet träffar Tre Kronors lagkapten 1987, Bengt-Åke Gustafsson, i Karlskoga inför årsdagen.
Till skillnad från många andra i laget så har han den klassiska rut-spräckliga kavajen kvar. Och minnena.
– Det hände något i svensk hockey under den här tiden. Kom fram många unga duktiga hockeyspelare på 80-talet och tror att elitserieklubbarna inte kunde stå emot att matcha dem i ligan. Det gjorde att min generation fick chansen och utvecklades, minns ”Bengan”.
Vet att många i 87-laget har slängt den, men den är ett minne för livet, speciellt nu i efterhand. Jag har på mig den då och då. Bengt-Åke Gustafsson
Magnus Svensson, Håkan Loob, Thomas Rundqvist, Mats Näslund, Tomas Sandström, Pekka Lindmark, Jonas Bergqvist, Tommy Albelin, Anders Eldebrink med flera. Poppade upp hur många som helst duktiga hockeyspelare på 80-talet.
– Det blev en epok som bröts 1987. Var stort för hockeyn också eftersom det var ryssarna som alltid brukade vinna. Tror det var bra för hockeyn. Fler länder såg att de hade chansen och ishockeyn har blivit en bredare sport också, säger Gustafsson.
På order från fotograf Byrmo lyfter han bucklan igen utanför lägenheten i Karlskoga.
Med en hand, fast det går knapp.
– Jag minns inte att den var så här tung. På isen i Wien var man väl så full av energi att det gick lätt. Det här blev som ett styrketräningspass, säger Bengan och slänger i väg sitt speciella skratt.
Kavajen då, varför har du kvar den, kanske inte den snyggaste?
– Ha ha. Ja, jag vet inte riktigt. Jag har alltid haft Karlskoga som fast punkt i mitt liv. Och den har hängt i en garderob hela tiden. Jag vet att många i 87-laget har slängt den, men den är ett minne för livet, speciellt nu i efterhand. Jag har på mig den då och då. Senaste gången var när Karlskoga pensionerade mitt nummer i Nobelhallen. Och den passar fortfarande. Sitter fint. Och många känner ju igen den.